Jag ger upp..

Jag trodde att jag hade laddat upp med massor av energi för att orka med att hantera Alices rädsla. Idag blev en katastrof vid lunchbordet på växis. Hon reagerade så kraftigt mot ingenting. Jag förstår ju att det inte kan vara ingenting för henne i och med att hon reagerar så starkt. Det räcker inte att jag sitter alldeles bredvid henne heller. Hon är skräckslagen. Jag vet faktiskt inte hur jag ska hantera det längre.. Jag trodde att jag visste, men nu vet jag inte. Det är helt omöjligt för mig att ha henne under min tröja där hon helst skulle vilja vara. Astrid behöver mig ju också. Nu vill jag bara kasta in handduken och ge upp, men det kan jag ju naturligtvis inte göra. Fast just nu ger jag upp för en liten stund i alla fall.