Kalaslördag

Efter en ganska kall maj månad och en lite småkylig start på juni måste man såklart passa på att ha både saftkalas och glassfest en sådan här solig dag. Båda (!!!) barnen tyckte plötsligt att det var jättegott med glass. De som inte har visat något större intresse för glass tidigare, men nu kan vi nog räkna med en riktig glassommar precis som det ska vara :)

Efter allt kalasande klättrade Alice upp i bilen och sa att hon skulle köra till moster. Jag gissar att det blir liiite svårt. Man kommer inte så långt om man inte når ner till gaspedalen.

Varför är vissa barn så morgonpigga?

Astrid har fått för sig att hon minsann ska vakna mitt i natta (vid 5) och det tycker jag är en dum dum idé så hon får komma till vår säng och där somnar hon om. När hon vaknar kvittrar hon som en liten fågel, myser en stund innan hon klättrar ner från sängen och ropar på Alice. När hon inte ser Alice går hon raka spåret till Alices rum och väcker henne med ett glatt heeej. Vissa mornar är inte Alice lika glad över att bli väckt av lillasyster som är .

♥ Alltid lika glad och full av bus ♥

Första lördagen av fyra

Det har varit minst sagt omväxlande väder denna första lördag av fyra lördagar på raken. Mulet, sol, regn, mulet och just nu sol. Dagen började med lite utomhuspyssel och avslutades med födelsedagsmiddag hos svärmor. Sedan cyklade jag hem min cykel som stått där ett tag. En cykeltur i härligt solsken på min 7-växlade tantcykel som har bred sadel, stora däck, kjolskydd och cykelkorg. Det är ju inte direkt någon cykel man är ute för att motionera med där man sitter rak i ryggen med händerna på ett styre som sitter högt upp, men jag passade på att njuta för fullt av frisk luft i 45 minuter som det tog att cykla 14 km.

Plask plask

Medan Alice och maken klippte gräset hann Astrid leta upp vattenpölarna som finns på vår gräsmatta där vi ännu inte hunnit fylla upp med jord för att så ny gräsmatta för att slippa de där vattensamlingarna. Jag hade inte trott, eller hoppades åtminstone inte, att hon skulle hitta dit då hon varken hade gummistövlar eller galonisar. Vanliga skalbyxor och goretexskor brukar normalt räcka för lite fuktigt gräs.

Fast det är väl så här det är, barnen hittar överallt dit man hoppas att de inte ska hitta. De måste ha någon radar eller nåt inställd på just vattenpölar.

Gör om gör rätt

Gav mig ut i 7,7:ans spår idag med en karta i handen för att klura ut om jag verkligen sprang rätt förra gången. Nu är jag inte världens bästa orienterare och det där med att läsa kartor är inte alls min starka sida, men man kan ju alltid försöka. Idag valde jag att svänga av på ett ställe där jag sprang rakt fram förra gången för att det inte fanns någon skylt och det visade sig vara en bra idé. Jag klurade inte ut det med hjälp av kartan utan det var bara ett infall att testa att svänga av. Nu vet jag hur spåret går och då kan jag springa lite mer avslappnat nästa gång istället för att fokusera på att leta markeringar som inte finns. Jag antecknar tiden 00:44:23. Galet nöjd är jag! Galet svettig är jag också!

Never underestimate the power of the mind

Nu måste jag sluta vara så där typisk svensk och jantelagsaktig. Varför stod jag tex där på Vårruset och velade om jag skulle stå i springa eller joggaledet när jag egentligen visste att jag kan fixa 5 km på max 30 minuter? För att inte vara i vägen för de som springer snabbare? För att inte vara för kaxig och tro/veta att jag faktiskt kan? För att inte sätta för stor press på mig själv och hellre sätta upp för låga mål som jag vet att jag kan uppnå? Fasiken, det är ju det här jag och maken kan störa oss som sjutton på när vi tittar på idrott på tv när de säger att de gjorde sitt bästa och är nöjda när de kom typ sist. Vad är det för inställning? Om man tävlar på elitnivå borde väl målet vara att vinna eller åtminstone placera sig bra? Annars kan man ju liksom låta bli att tävla om man är nöjd med att placera sig bland de sista. Nu varken tränar jag eller tävlar jag på en sådan nivå. Jag tävlar dessutom bara mot mig själv och klockan, men jag behöver ha ett mål, något att jobba för.

Att jag inte tränat särskilt mycket på flera år och att en flera veckors förkylning satte stopp för träning gör det lite svårt att veta vad jag klarar, men nu har jag ju ändå hunnit vara ute och springa/jogga så pass många gånger och alla gånger har jag fått relativt bra tider även om det har känts tungt i kroppen. Jag tycker mig ha en usel löpteknik och det kanske jag har, men på något sätt så pinnar de där korta benen på rätt bra ändå. Nu joggar jag ju för att jag mår bra av det, inte för att vinna några tävlingar. Som sagt, jag och klockan. Tjejen som kom först i mål på Vårruset sprang på under 17 minuter, jag på drygt 27 så det är ju liksom inte ens nära och mitt mål är inte heller att springa 5 km på 17 minuter. Grejen är bara att om man inte tror att man kan, då kan man inte heller. Självuppfyllande profetia kallas det kanske. Den där Henry Ford visste nog vad han pratade om..

Äntligen fredag!

Sen blir det lördag i fyra dagar innan det blir söndag på måndag. Härligt! Nu hoppas jag bara på att regnet åker vidare någon annanstans. Det är i och för sig ganska mysigt med regn, men nog föredrar jag sol ändå.

Jag tror att Astrid också ser fram emot långhelg. Hon saknar Alice massor när hon är på förskolan. Hon går omkring och ropar Aaalli! och pekar på foton på Alice, pekar på barn i böckerna vi läser och säger att det är Alice.