Never underestimate the power of the mind

Nu måste jag sluta vara så där typisk svensk och jantelagsaktig. Varför stod jag tex där på Vårruset och velade om jag skulle stå i springa eller joggaledet när jag egentligen visste att jag kan fixa 5 km på max 30 minuter? För att inte vara i vägen för de som springer snabbare? För att inte vara för kaxig och tro/veta att jag faktiskt kan? För att inte sätta för stor press på mig själv och hellre sätta upp för låga mål som jag vet att jag kan uppnå? Fasiken, det är ju det här jag och maken kan störa oss som sjutton på när vi tittar på idrott på tv när de säger att de gjorde sitt bästa och är nöjda när de kom typ sist. Vad är det för inställning? Om man tävlar på elitnivå borde väl målet vara att vinna eller åtminstone placera sig bra? Annars kan man ju liksom låta bli att tävla om man är nöjd med att placera sig bland de sista. Nu varken tränar jag eller tävlar jag på en sådan nivå. Jag tävlar dessutom bara mot mig själv och klockan, men jag behöver ha ett mål, något att jobba för.

Att jag inte tränat särskilt mycket på flera år och att en flera veckors förkylning satte stopp för träning gör det lite svårt att veta vad jag klarar, men nu har jag ju ändå hunnit vara ute och springa/jogga så pass många gånger och alla gånger har jag fått relativt bra tider även om det har känts tungt i kroppen. Jag tycker mig ha en usel löpteknik och det kanske jag har, men på något sätt så pinnar de där korta benen på rätt bra ändå. Nu joggar jag ju för att jag mår bra av det, inte för att vinna några tävlingar. Som sagt, jag och klockan. Tjejen som kom först i mål på Vårruset sprang på under 17 minuter, jag på drygt 27 så det är ju liksom inte ens nära och mitt mål är inte heller att springa 5 km på 17 minuter. Grejen är bara att om man inte tror att man kan, då kan man inte heller. Självuppfyllande profetia kallas det kanske. Den där Henry Ford visste nog vad han pratade om..