Jag vann

Jag börjar, precis som Thomas, tro att Astrid är trasig. Från att ha ätit 1 gång per natt har hon de senaste nätterna börjat äta upp till 3 (!!!) gånger. Hon vaknar med 2 timmar och 45 minuters mellanrum för att äta. På dagarna kan det gå upp till 6 timmar mellan målen. Jag tycker ju att det vore mer naturligt att äta tätare på dagarna då hon är vaken och gör av med mer energi, men det tycker tydligen inte Astrid. Var hittar man reservdelar till en trasig bebis? ;)

Hon skriker ju aldrig annars, men nu går hon från 0 till 100 på några få sekunder. Man hinner inte ens tänka tanken att göra i ordning en flaska innan hon skriker som om hon inte fått mat på flera dagar. När hon åt kl 23 igår sa jag åt Thomas att jag slår vad om att hon kommer att vakna skrikande 2.45. Han vågade inte satsa emot.

Kl 2.52 vaknar jag med ett ryck. Inga ljud hörs. Jag bestämde mig ändå för att gå upp och fixa en flaska för säkerhets skull.
Kl 2.57 är jag tillbaka i sängen med flaskan bredvid mig.
Kl 3.03 vrider Astrid lite på sig. Jag gav henne nappen.
Kl 3.10 vrider hon på sig lite igen och jag kan se att hon bakom nappen förbereder gallskriket. Men haha, jag tar upp henne, ut med nappen som hon toksuger på, in med flaskan och innan hon hinner reagera så äter hon. Jag vann! Eller? Man kanske inte kan kalla det att vinna när man vaknar av sig själv i rätt tid. Astrid har pli på sin mamma. Det är bara att inse att som småbarnsförälder är det alltid barnen som har övertaget.

Livets dryck

Astrid närmar sig sin 4-månadersdag. Det innebär att vi snart får börja med smakisar. Idag testade jag ge henne lite vatten med sked bara för att se hur hon reagerar på att få skeden i munnen. Hon blev helt vild, hela kroppen bara skakade och hon försökte kasta sig efter skeden för att få mer. Vilken härlig syn! I morgon ska hon få en smakis, inte bara vatten, en hel vecka innan hon har åldern inne för sånt. Jag känner mig helt wild and crazy ;)

En bild på sötnosen också :)

Tack

Tack för alla fina kommentarer till "Den där kvällen"-inlägget! Vi gråter ganska många tårar här hemma då och då när vi tänker tillbaka på sjukhustiden och särskilt när vi tänker på just den kvällen. Kan väl erkänna att jag grät lite medan jag skrev inlägget också.

Surrhumla

Alice är verkligen en liten surrhumla. Munnen går hela tiden och hon pratar med alla hon träffar i matvarubutiken, i väntrummet i Sunderbyn..ja de allra flesta vi träffar på olika ställen.

Hon kommenterar allt och berättar vad allt är och vad man gör. Jag hoppade i poolen en dag medan Thomas hjälper henne på med badbyxorna tittar hon på mig och säger "mimma" (=simma), sötungen.

Hon är så söt när hon kryper omkring på gräset och plockar blommor genom att nypa av dem så att hon får blomman utan stjälk i handen och så säger hon "momma".

Idag tyckte hon nog att det dröjde innan jag lade henne i sängen för den dagliga eftermiddagsvilan så hon kröp i väg mot sitt rum. Jag frågade henne var hon skulle. Hon svarade vila. Såklart.

Vet hon inte vad något är frågar hon Woa ä de dä? (Vad är det där? för den som inte förstod det;)) är en fråga som ställs många gånger varje dag. Hon är så nyfiken och vill veta vad allt är och när man berättar vad det är så försöker hon också säga samma sak.

Hon vet vad hon vill och är verkligen en bestämd liten tjej. När hon inte vill äta mer gröt viftar hon med händerna framför ansiktet och säger "Näe göt" och frågar man om hon vill ha efterrätten då så svarar hon om hon inte vill ha "inte eft".

Även om uttalet inte är helt rent så förstår vi ändå det mesta hon säger och det är så roligt att prata med henne.

Arbetsskadad

Många brukar ju av vana svara i sin privata telefon på samma sätt som de svarar på jobbet. Om man har ett jobb där man pratar mycket i telefon förstås.

Jag har nog fått en annorlunda arbetsskada. Man kan nog säga att man känner igen en småbarnsförälder på att de dagarna i ända går omkring och sjunger "Ja han heter Musse, m u s s eee" eller liknande. Det gäller i alla fall den här småbarnsmamman. Förklaringen är att det tittas en del på Playhouse Disney här i huset just nu.

Den där kvällen

Livet rullar ju oftast på i en sån hastighet att man mitt i alla vardagsbestyr inte hinner fundera så mycket på annat, men då och då kommer "den där kvällen" på tal hemma hos oss. Kanske är det ett sätt för oss att stanna upp och reflektera över livet, att man ska glädjas åt att bara vara tillsammans och inte ta saker för givna. Kanske är det ett sätt att bearbeta det vi varit med om. När någon av oss nämner "den där kvällen" så vet den andra precis vad man pratar om. Det handlar inte om den där kvällen då vi åt så god mat eller den där kvällen då vi var på bio och såg en bra film. Nä det handlar om den där kvällen då vi trodde att vi skulle få åka hem från Umeå utan Alice. Den där kvällen är ju inte den enda då det var kritiskt för Alice, det var det under en ganska lång period då vi inte visste från timme till timme hur det skulle gå för henne. Men just den där kvällen har etsat sig fast i våra minnen.

Inget vet riktigt varför hon var så dålig just då. Jourhavande läkare stod bredvid kuvösen och kliade sig i huvudet. Syrgasen var vriden till 100%. Ändå kunde hon inte syresätta sig ordentligt. Timme efter timme gick och det blev inte bättre. Efter att ha gjort massor av olika justeringar och inställningar på respiratorn visste läkaren inte vad han skulle göra, ryckte på axlarna och såg uppgiven ut. Jag var inte där då. Jag orkade inte. Jag låg ihopkrupen på soffan i föräldrarnas dagrum och stirrade. Jag minns att det var kallt där. Kanske var det inte det, men jag frös. Jag låg där och försökte förbereda mig mentalt på att åka hem utan vårt barn. Precis som att man kan förbereda sig på något sånt. Thomas var inne på salen med Alice. Varje gång jag hörde steg i korridoren ryckte jag till och trodde att nu är det någon som kommer för att säga att Alice är på väg bort från oss.

Det som var så skönt under vår nästan fem månader långa sjukhusvistelse var att vi kunde vara där tillsammans hela tiden och ge varandra stöd. De dagar jag bröt ihop så var Thomas den som var stark. De dagar han var trött och ledsen var jag den som hade lite mer energi, försökte vara positiv och peppande. Den där kvällen hittade Thomas, tack och lov, lite styrka någonstans och orkade vara hos Alice. Hålla om henne.

Då och då kom Thomas ut i dagrummet. Jag tittade frågade på honom utan att säga något. Han skakade på huvudet och satte sig tyst ner i soffan för att efter en kort stund gå tillbaka in till Alice igen.

Läkaren ryckte på axlarna, skakade på huvudet och sa att han ville prova en sista grej. Han trodde att ena lungan kanske hade kollapsat och genom att vrida upp ett riktigt högt tryck i respiratorn hoppades han att lungan skulle tryckas ut igen. Thomas har berättat att respiratorn skramlade och levde om så att han trodde att den skulle skaka sönder av de höga trycken. Den behandlingen var nog allt annat än trevlig för Alice. Hon kramade Thomas finger med sin lilla hand så att hennes små fingrar var alldeles vita. Sakta sakta började syresättningen bli bättre. Jag är helt övertygad om att det inte gått lika bra om inte Thomas varit där med henne. Alice mådde ofta så mycket bättre när vi höll om henne, pratade med henne.

Den där kvällen var ingen vanlig kväll. Den där kvällen kommer vi aldrig att glömma.

Man vet att man börjar bli gammal..

..när man på midsommardagen har en "bakisdag" trots att man inte varit på fest. Med två småisar blir det ju liksom inte värsta partyt. Det hade det förmodligen inte blivit utan dem heller. Idag har vi inte fått mycket gjort. Kanske beror det på att vi är lite snuviga allihopa. Kanske beror det på att vi var uppe nästan ända till midnatt i går ;) Vi orkade inte ens laga middag idag. Köttet som ligger i kylen som var tänkt att grillas ligger kvar. I stället fixade vi en gourmetmiddag bestående av prickigkorvmackor och oboy. Smaskens! :)

Lördagkväll hemma hos oss

Hur nice är det inte att sitta i soffan en lördagkväll med varsitt glas vin och fnittra till avsnitt efter avsnitt av Cougar Town? :)

Jag ääälskar den serien!

Tårtkalas hos farfar

Midsommar

Vi har sillunchat i Gammelstad, badat, grillat här hemma, badat, ätit jordgubbar, badat och badat igen. Sånt som hör midsommar till med andra ord.

Redo

Huset är städat, gräsmattan klippt, mat och dryck inhandlad.. Har vi missat något? Nej jag tror inte det. Vi är redo för midsommar. Det enda som är kvar är att förbereda efterrätten. Det gör jag i morgon förmiddag och så tror jag att jag ska dammsuga poolen så att det går att bada. Thomas tycker ju fortfarande inte att en poolkille är nödvändigt så jag får väl offra mig ;)

Två år i rad har jag varit gravid på midsommar. I år är jag det inte så jag tänker faktiskt ta en nubbe till sillunchen bara så ni vet. Inte för att jag egentligen tycker att det är så gott, men bara för att jag kan ;)

Ha en härlig midsommarhelg!

Trötta, glada, lekande barn

Jag gav kocken ledigt

Thomas är den som nästan alltid står för matlagningen hemma hos oss. Idag fick han ledigt och jag ryckte in och vikarierade för honom. Jag är inte lika kreativ i köket som han utan vill gärna ha ett recept att följa. Sen gör jag sällan exakt som det står i receptet, men jag vill ha något att utgå ifrån. Det här är vad jag lyckades knåpa ihop av gravad lax, färskpotatis, röd lök och ägg. Lite senapsvinägrett och en kall öl till det och vips så var middagen serverad. det ser ut som en enda röra, men gott var det. Det blev även godkänt av kocken.

Livet på landet

Man vet att man bor på landet när det här är utsikten man har genom köksfönstret.

Man vet också att risken är stor att våra två tjejer blir intresserade av hästar när vi har dem så nära inpå hela somrarna. Jag är ju själv inte det minsta hästintresserad så jag hoppas att markägaren säljer ett gäng tomter där också så att vi får fler grannar istället. Om inte annat så får det bli Thomas uppgift att hänga med barnen i stallet. Tycker mig ha hört att han någon gång nämnt att han tycker att det är roligt att rida. När vi nu är inne på intressen så kan jag även tänka mig att låta bli att hänga i en kall ishall och titta när barnen åker konståkning eller spelar hockey. Fast om det nu är hästar, konståkning eller hockey som gäller så kommer jag ju förstås att stå där och känna hästlukten eller huttra i ishallen. Det ingår liksom i mitt "jobb" ;)

Jaha då var det dags igen

Det börjar närma sig Astrids 4-månadersdag. När Alice var kring 3,5-4 månader hände det och nu gör det det igen. Näää, jag är INTE gravid om det var någon som började tro något sånt! Vi är ju färdiga med barnafödandet och har bidragit med vår del för att mänskligheten ska leva vidare.

Jag tappar vansinniga mängder hår. Det är det som händer igen. När jag ser allt hår som ligger i duschen varje dag blir jag lika förvånad varje gång jag tittar mig i spegeln över att jag överhuvudtaget har ett endaste litet hårstrå kvar på huvudet. Jag kan inte ha håret utsläppt för efter 5 minuter ser det ut som om jag har päls och hårstråna letar sig in under kläderna så att det kittlas. Minns inte hur länge det höll i sig förra gången, men jag hoppas det är över snart.

Shopping

Det blev inte mycket shoppat i Umeå. Lilla Mirakel hade ju stängt sin butik för att bara ha en webshop. I övrigt har jag dålig koll på om det finns andra lite roligare barnklädesbutiker i Umeå och det var kanske lika bra att jag inte hittade några såna ställen;)

Jag kom hem med lite andra prylar istället för barnkläder för en gångs skull.

En burk från Koziol hittade hem till oss. Hot stuff heter den. Vet inte om det blir så mycket "hotta" grejer som ska förvaras i den. Antar att den är tänkt som kaffeburk, men jag tror att det blir en gröt- eller vällingburk. Borde ju förstås ha köpt 2 stycken.. Tråkig som jag är så valde jag den svart/vita trots att det fanns så många andra roliga färger.

Bild lånad från http://www.koziol-incentives.de/

Äntligen har min privata kock (Thomas alltså) fått sina oljeflaskor som han tjatat om så länge. Det blev två stycken från Cult. Vi har redan en för tvål och en för diskmedel. Det är bra att det står på dem vad de innehåller så att förvirrade mamman inte tokar till det helt ;) Tjejen i butiken undrade om jag råkat ta fel när det är två likadana, men enligt kocken ska vi ha 2 likadana för olika sorters oljor.

Borta bra, men hemma bäst

Då var vi hemma igen efter några dagar i Umeå. En fjärdedel av familjen har jobbat. Resterande tre fjärdedelar har roat sig på annat sätt. Det är lite pyssligt att bo med två små i ett litet hotellrum. Tyvärr finns inga bra familjerum i Umeå och vi var en gnutta oroliga för att det kommer att bli två nätter helt utan sömn. Barnen är ju inte vana vid att sova i samma rum. Vi är bortskämda, vi behöver aldrig söva vårt stora barn utan lägger henne bara i sängen. Nu fanns det ju lite annat som blev spännande så första natten somnade hon två timmar senare än vanligt. Inget skrikande och gråtande, men lite oroligt och svårt att komma till ro. Sedan vaknade hon förstås de två gånger Astrid ville äta på natten. Andra natten gick lite smidigare. Fast ska man kunna åka någonstans så får man ju räkna med att allt inte flyter på lika bra som det gör hemma med alla invanda rutiner. Jag tycker att det har gått förvånansvärt bra ändå. Trots detta så kommer vi inte att bo på det här hotellet igen så länge vi har barnen åkandes i vagn åtminstone. Det fanns inte en halv millimeter tillgodo i hissen och ingen dörröppnare fanns det heller så att försöka baxa in syskonvagnen som nästan fastnade i öppningen samtidigt som jag var tvungen att hålla upp en tuung hissdörr var allt annat än lätt. Rekommenderar alltså inte heller detta hotell till handikappade. Hur ska de ta sig in och ut i hissen med rullstol om de är själva??

Nu när jag ändå är negativ så måste jag faktiskt ge ett stort minus till Umeå för bristen på anpassning för barnvagnar/rullstolare på stan också. Många butiker på gatuplan har två trappsteg upp, smal dörröppning och inga dörröppnare. De butiker som har två våningar saknar ibland hiss. Det är helt omöjligt att ens ta sig in på vissa ställen. Det känns som att barnfamiljer inte är välkomna. Tråkigt tycker jag.

När vi är i Umeå passar vi förstås på att besöka Barn 4 som var vårt hem i tre månader. I våras flyttade avdelningen till nya fräscha lokaler. Det var lite skillnad om man säger så. Salarna är nu stora och rymliga, varje vårdplats har en egen fåtölj för kängurusittning. På gamla avdelningen fick man springa runt och leta fåtöljer i alla salar och hoppas att det fanns någon ledig när man ville sitta med sitt barn. Man fick även mer eller mindre sitta tätt intill föräldrarna som hade platsen bredvid, ingen privat stund där inte de få timmar per dag man fick vara nära sitt barn. Föräldrarummen inne på avdelningen har nu egen toalett och dusch så föräldrarna slipper dela på en toa och en möglig dusch ute i korridoren som vi fick göra. Verkligen jättefint och fräscht har de fått det. Det underlättar säkert sjukhusvistelsen lite även om det aldrig är kul att bo på sjukhus länge. Fast det får vara hur fint som helst, jag vill inte bo där i flera månader igen. Konstigt va;)Det är ju semestertider så vi fick tyvärr inte träffa så många av personalen vi känner, men vi fick i alla fall träffa en av sköterskorna vi lärt känna och så såg vi en skymt av läkaren som räddade Alice den mest kritiska natten i hennes liv då vi trodde att vi skulle få åka hem utan henne. Det är alltid massor av minnen och känslor som bubblar upp till ytan när vi hälsar på där..

Den som orkat ta sig igenom det här långa inlägget har en del bilder att plöja igenom också som om det inte vore nog ändå :)

Vid en paus skyndade sig Alice att sätta sig bakom ratten. Hon var inte glad när hon spändes fast i sin bilstol igen.

Man blir trött av att åka bil.

Astrid testar sängen på hotellrummet.

Alice packar upp.

Bus på sängen.

Middag på V&R.

Astrid hittade inget gott på menyn utan valde flaskan istället.

Fixar och grejar med burkar i en lekhörna på sjukhuset.

Under tiden sysselsätter sig Astrid med att försöka få in hela handen i munnen.

Syskonmys på sängen.

Paus på hemvägen. Astrid blev helt vild när hon fick komma upp ur stolen en stund.

Galenpanna 2

Förutom att jag valde läsk istället för vin så fortsatte galenskaperna senare på kvällen. Vi har inte ätit godis på länge, men igår köpte vi en påse som vi tänkte trycka i oss medan vi tittade på tv. Jag är ju en riktig godisråtta så jag trodde att påsen skulle vara tom på några minuter. Minst hälften finns kvar i den idag!! Vad har hänt?? Jag måste nog boka in ett läkarbesök eller nåt för att ta reda på vad som är fel på mig ;)

Galenpanna

Nu är morsan inte bara pinsam, nu har hon blvit helt galen också. Under graviditeten och min korta karriär som ammande mamma längtade jag efter att få dricka ett glas vin till maten. Det har jag förstås gjort också. Men när vi äntligen åt middag på restaurang för första gången på länge och ingen av oss behövde köra bil, vad gör jag då? Jo jag beställer en cola light. Hur tokigt är inte det?! :)

Kärlekens dag

En sådan här dag kan jag inte, precis som Sofia, låta bli att tänka tillbaka på vår dag.

The wedding

Ja då var de man och hustru. Stockholms gator är fulla av männsikor som vill hylla och gratulera brudparet. Det ser ungefär ut som när vi kom ut från Stadshuset i augusti förra året. Undrar om Victoria Ingrid Alice Désirée ska heta Westling i efternamn eller om de är lika moderna som vi och väljer brudens efternamn ;)

Pinsam morsa

Nu vet jag. Nog vet jag att jag gråter till en massa tv-program och filmer, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle sitta och gråta till "inför-kronprinsessbröllopet". Vi slötittade litegrann. Massor av vackra kärlekssånger framfördes och jag lyckades behärska mig. Sist kommer en barnkör in och sjunger. Än går det bra. Men när en liten pojke står framför Vickan och sjunger solo är det kört. Jag kan inte hålla tillbaka längre. Tårarna börjar rulla nerför kinderna. När en liten flicka ställer sig framför Boxer-Robert och sjunger gråter jag hejdlöst. Nu vet jag att mina barn kommer att tycka att jag är världens mest pinsamma mamma som gråter vid alla skolavslutningar när de sjunger Den blomstertid nu kommer.

Svaret på allt

Frågar man Alice något så får man nästan alltid samma svar, bada.

Vad ska vi göra idag? Bada
Var är du på väg? Bada

Hon tar mig i handen flera gånger om dagen och styr mot badrummet. Hon vill bada.
Hon kryper till badrumsdörren för att se om den är öppen. Hon vill bada.
Hon följer med när jag byter blöja på Astrid och ser badbaljan. Hon vill bada.
Hon tittar ut genom fönstret och ser poolen. Hon vill bada.
Hon ser havet när vi promenerar till hamnen. Hon vill bada.
Hon ser vattnet i diket. Hon vill bada.

Just nu kretsar det mesta i vårt liv kring att bada. I alla fall om Alice får bestämma.

Liten, men snabb

Jag gick för att byta blöja på Alice och lade Astrid mitt på filten under babygymet. När vi efter en väldigt kort stund kom tillbaka såg det ut så här.

Fredagsfika i Antnäs

Idag har jag och barnen varit på mammafika i Antnäs. Alice var på sitt allra mammigaste humör och såå känslig för allt. Så fort någon bebis gnällde eller grät lite så började Alice storgråta. När storbarnen busade och stojade lite så blev hon också ledsen. Vi har ju vid olika tillfällen märkt att hon kan reagera så när det blir högljutt på olika sätt, men idag var det verkligen extremt. Det är ju sällan Astrid gråter överhuvudtaget, hon ligger ju mest på golvet och sprattlar och ger ifrån sig glädjetjut, så Alice är kanske inte van vid det. När Astrid var alldeles ny och grät någon enstaka gång när hon var hungrig så reagerade Alice ungefär på samma sätt som idag. Det blev kanske lite mycket med så många bebisar.. Men det är bra för henne att komma ut och träffa andra barn även om hon idag inte alls ville lämna min sida. Ibland är det så svårt att veta vad som är vad. En del barn kanske bara är lite känsliga som Alice verkar vara, men det skulle kunna bero på att hon föddes så tidigt. Hon var redan under kuvöstiden väldigt känslig och blev helt spattig när byggarbetarna levde om utanför fönstret i salen vi låg på. Nåja, det spelar ju egentligen ingen roll vad det beror på. Det är som det är och vi får nog "träna" på att vistas i stojiga miljöer så att hon vänjer sig för nån gång ska hon ju börja på dagis.

Trots att jag hade mitt stora barn om halsen mest hela tiden så var det trevligt att få träffa lite andra mammor och barn. Det behövde jag!

Jag är också väldigt glad för att en av mammorna som är sjukgymnast noterade hur Alice går. Vi har länge funderat på om hon inte går lite "konstigt" och om det kanske är därför hon inte hittar bra balans och därmed känner sig osäker. Nu minns jag inte exakt vilka ord Linnea använde, men jag skulle vilja säga att särskilt höger ben är lite överrörligt. Det kan vara muskeln som är för svag, det kan vara något med leden. Nu ska vi se till att få träffa en sjukgymnast snarast för att se om det finns några övningar vi kan göra med henne. Sjukgymnasten ska vara med vid den korrigerade 18-månaderskontrollen i augusti, men jag vill nog inte vänta så länge. Tack Linnea!

Tillbakablick

Hittade inte kudden ;) Fastnade bland en massa gamla bilder. Snart är det dags för Stockholmshelg. Det ska bli kul! Lite bilder från en Stockholmsweekend för något år sedan.

Det viktiga är inte att delta, utan att vinna ;)