Kommunikation

Tiden med Alice nu är fantastiskt rolig. Alla åldrar har ju sin charm och är roliga och härliga på sitt sätt. Bebistiden är ju bara så mysig och vem gillar inte att snusa på en liten en som luktar så gott. Kommunicerar gör vi ju egentligen direkt barnen föds, bara på ett lite annorlunda sätt. När Astrid sprattlat i babygymet en stund och blir less, smågnäller lite och man kommer för att ta upp henne möts man oftast av ett stort leende. Hon känner igen mig, blir glad och visar det med sitt tandlösa leende. Tidigt i morse efter att jag matat Astrid sitter jag kvar med henne i famnen en stund, tittar på henne, småpratar lite. Hon är så glad och försöker göra små ljud som svar. Det är väl kommunikation om nåt.
Alice har ju ett bra tag tränat på att säga olika ord, härma våra ord, hon har kört sina obegripliga ramsor jakkalakkalakka, dickilickilicki, kallakallakalla osv. Att hon försöker delta i diskussioner är det ingen tvekan om, det är bara det att vi har svårt att förstå vad hon menar alla gånger. Däremot förstår hon allt vi säger, det syns och märks tydligt. Även om vi fortfarande inte riktigt talar samma språk i ord så förstår vi varandra. Häromdan pekade hon på en av högtalarna vi har och jag säger: Ja där är högtalaren. Hon pekar då på den andra högtalaren och jag säger: Ja där är en till högtalare, det finns två stycken. Alice tittar på mig, nickar och säger: Mmm, som för att bekräfta att hon förstått vad jag sa. Vi kommunicerar! :)
Igår fick vi höra första försöket till att sätta ihop ord till meningar. Vid middagsbordet pekade Alice på mitt glas och jag förde glaset närmare henne och frågade om hon vill smaka. Alice puttar undan glaset och säger: Nää dicka. Hon lyckades klart och tydligt förmedla att hon inte ville dricka. Det är häftigt att kunna prata med varandra på riktigt!