Fredagsmiddag

Fredagar känns oftast som en dag då man vill äta något lite godare till middag, sitta ner och njuta av maten och bara känna helglugnet infinna sig. Att verkligen få göra det är ett minne blott. Med två små tjejer som är trötta efter att ha busat en hel dag händer det liksom aldrig att man bara får sätta sig ner vid middagsbordet, prata om veckan som varit medan man i lugn och ro äter god mat. Istället får man lyssna till gråt och gnäll samtidigt som man försöker distrahera barnen tillräckligt mycket för att de åtminstone ska få i sig några tuggor fast man egentligen hellre skulle vilja ge dem varsin godispåse och placera dem framför tv:n för att själv få i sig middagen utan att ha fått magsår under tiden. Just nu är det väääldigt nära att jag inför hamburgare som fredagsmiddag med godis som efterrätt för de två yngsta i familjen och middag i lugn och ro för de vuxna när barnen har gått och lagt sig. Om man inte får sova en hel natt på flera år borde man väl åtminstone få äta en middag per vecka utan att ha tuggat och svalt maten utan att ha hunnit känna vad maten smakade. Är det för mycket begärt?