När allt bara ska vara bra

När vi fortfarande bodde på sjukhuset med Alice tänkte jag Bara vi blir utskrivna och får åka hem så kommer allt att bli bra. Det blev det inte. Just då var jag inte så förvånad över det för att komma hem med syrgas och apnélarm hör ju inte direkt till vanligheterna. Då tänkte jag Bara Alice klarar sig utan syrgas, då kommer allt att bli bra. Det blev det inte.

Att de allra flesta, i all välmening naturligtvis, säger Allt gick ju bra. Tänk vilken tur ni har haft och vad stark Alice har varit. Att hon har lite dålig balans är ju en bagatell i sammanhanget, hon mår ju bra nu. Ja, det har gått bra och vi har haft en otrolig tur som fick en så envis och stark liten flicka som orkade kämpa i så många månader. Självklart är vi tacksamma över det! Konstigt vore det väl annars. Men det är inte bra. Att det lilla livet i kuvösen inte längre hänger på en skör tråd, att hon med tanke på hur tidigt hon föddes inte har fått större skador/men än hon har är helt fantastiskt! Men det gör inte att allt bara är bra nu. 

Jag tror inte att någon som kommer hem från BB med ett fullgånget barn som får balansproblem eller någon annan skada eller handikapp skulle få höra Men tänk så mycket värre det hade kunnat vara! När ett barn föds i vecka 23 ska man vara så j-a (ursäkta) tacksam för att det har gått så bra. Visst får man räkna med att risken är mycket större att ett barn ska drabbas av någon sjukdom eller liknande när det inte får växa färdigt i magen och oavsett vad Alice än skulle få för handikapp eller svårigheter så är hon ju vår älskade Alice ändå. Om hon aldrig får bättre balans så betyder det naturligtvis inte att vi inte älskar henne för den hon är.

Jag har i snart 3 år gått och väntat på den där känslan av att allt bara känns bra och undrat varför jag inte kan känna så där som alla säger Allt gick ju bra! Allt är bra nu! Jo det gick bra, men hur bra det än gick så gick det inte som vi hade hoppats och det får vi ju förstås acceptera. Det går inte att backa bandet och fixa så att Alice föds 17 veckor senare än hon gjorde, men bra kommer det aldrig att bli. Det låter fruktansvärt negativt. Nu är det ju inte så att jag går omkring dagligen och sörjer graviditeten jag blev snuvad på eller den mysiga första tiden då man bara ska ligga och snusa på sin nya bebis då vi istället stod vid en kuvös dagarna i ända och höll en hand på Alice eller när jag istället för att amma min bebis masserade igång henne och gav henne mer syrgas för att hon slutade andas och blev blå vid varje måltid.

Allt det där har jag nog passerat, bearbetat och accepterat. Det är allt det andra runt omkring, hur man mår efter att ha varit med om det vi varit med om. Hur bra det än har gått och hur tacksam jag än är så kommer allt det vi varit med om under Alices första månader i livet aldrig att försvinna. Det finns alltid där. Det är frustrerande att inte hitta känslan av att allt är bra nu när allt är över och bara ska vara bra. För det är ju det alla säger. Hon lever ju och allt har gått bra.