Sova sova sova

Förut, innan vi fick barn, funderade jag inte så mycket på sömn. Jag lade mig på kvällen, steg upp på morgonen och var oftast pigg oavsett om jag sovit 6 eller 8 timmar. Nu har jag plötsligt ett enormt sömnbehov och är definitivt inte utvilad efter 6 timmar. Inte efter 8 timmar heller. Nu är det ju sällan jag får de timmarna sammanhängande, men då och då sover jag en natt i gästrummet för att få sova lite mer ostört. Bortsett från de nätterna är det längesen jag (och Thomas för den delen också) sovit riktigt bra och ostört. När vi kom hem från sjukhuset med Alice så lyssnade vi på prematurknorrandet nätterna igenom. Det varvades med nappistoppningar, en pipande saturationsmätare som senare ersattes av ett andningslarm och en väckarklocka som ringde med jämna mellanrum då det var dags att stiga upp för att mata Alice. Under en period var det inte bara en av oss som behövde vakna vid nattmatningarna av Alice. Innan hon lärde sig att samordna ätandet med andningen satte hon ofta i halsen, slutade andas och blev blå så en av oss reglerade syrgasen medan den andra försökte få igång andningen igen. När andningsuppehållen inte kom så ofta längre, när Alice växte bra och vi slutade med nattmatningarna, när hon fixade nappistoppningarna själv tänkte jag att nu kanske vi får sova lite. Då blev jag gravid och började springa på toa massor av gånger per natt igen och i takt med att magen blev större blev det svårare och svårare att hitta en skön sovställning. För att inte tala om vilket projekt det är att vända sig i sängen med en gravidmage. Ut kom en liten Astrid som fortfarande tycker att mat 1-3 gånger per natt är nödvändigt. Jag behöver väl inte ens säga att jag är jätteglad för våra 2 små gullungar, att jag älskar dem mer än något annat och de är inget jag ångrar, absolut inte. Inte ångrar jag att vi valde att skaffa dem så tätt heller. Men det är kanske inte så konstigt att jag periodvis känner mig tröööött :)