Klump

För några dagar sedan damp kallelsen till Alices magnetkameraundersökning ner i brevlådan. Fast jag vetat att det är på gång kändes det ändå allt annat än kul. Vi vill ju naturligtvis att undersökningen ska göras. Om den kan ge svar på om Alices dåliga balans och spänningarna i fotled och vad beror på att nervbanorna har skadats av den hjärnblödning hon hade är det ju bra så klart. Den kan ju lika gärna visa att alla nervbanor ser ut som de ska, vilket ju naturligtvis vore det bästa, och då sitter ju "felet" någon annanstans. Det spelar ju egentligen inte någon roll vad det beror på, det är samma behandling som gäller oavsett. Botox ska hon ju få ändå. Det är en rutinundersökning, inget ingrepp, men det som gör det jobbigt är att hon måste sövas för att kunna genomgå undersökningen och det hade jag gärna sett att hon slapp. En klump i magen är vad jag har nu och den släpper nog inte förrän jag ser att Alice mår bra igen efter att ha vaknat upp ur narkosen. Nu behöver jag bara ringa några samtal för att dubbelkolla att de läst Alices journaler så att de är medvetna om de andningsproblem hon har haft tidigare. Jag vet, jag är ett kontrollfreak och när det kommer till såna här saker är jag nog inte så rolig att ha att göra med för sjukhuspersonalen, men bara tanken på riskerna med att sövas gör mig galet orolig och det enda jag kan se framför mig är det där lilla knytet som andas med hjälp av respirator och har sjuttioelva infusionspumpar med olika mediciner som pumpas in i den lilla kroppen.