Var har min bebis tagit vägen?

Jag vet att jag tjatar mycket om att tiden går för fort, men den går verkligen alldeles för fort. Fast tid är ju lite konstigt. Det känns som att det var i går Astrid kom ut med ena armen först som superwoman samtidigt som det känns som att hon alltid funnits här med oss. Hur som helst är hon snart inte min lila bebis längre. Nyss låg hon glad och nöjd på en filt och jollrade och låg kvar där jag lämnade henne. Det är inte så länge sedan hon lärde sig att sitta utan stöd, åla och krypa. Nu har hon börjat ställa sig upp mot möbler och jobbar stenhårt på att försöka ställa sig upp utan stöd och hon lyckades nästan med det i morse. Om hon nu hade lyckats ta sig upp till stående så hade hon ju naturligtvis inte klarat att stå kvar så, men oavsett är det ju helt galet! Astrid ska ju vara min lilla bebis lääänge till.

Är man rädd om vissa saker gäller det att tänka till var man lägger dem numera. En redan sönderdregglad gammal mobiltelefon får hon gärna hämta från soffan, men nu vet vi att det inte längre är ett Astridsäkert ställe.