Ibland undrar jag hur "de" tänker. Efter att ha gått på otaliga återbesök och kontroller av olika slag kan i alla fall jag tycka att det inte hade skadat med ett besök på barnhabiliteringen också. Det förstår jag nu när vi har varit där på vårt första besök. Före idag visste jag inte ens riktigt vad barnhabiliteringen var. Även om man inte kan avgöra om barnet har några men i ett tidigt skede så är ju förmodligen föräldrarna i behov av stöd på olika sätt.
Nu ska Alice få genomgå den där MR-undersökningen, få botox och träffa en sjukgymnast. Bortsett från det har vi ett helt team av kompetent personal att tillgå. Det är logoped, psykolog, sjukgymnast, kurator, specialpedagog och förmodligen fler som jag inte kommer ihåg nu och allt vi behöver göra är att lyfta på luren och ringa om vi har några funderingar oavsett om det gäller ett beteende hos Alice som vi inte vet hur vi ska hantera eller om vi behöver hjälp med övningar för att träna motoriken.
Det är ju jättebra att vi får tillgång till alla dessa nu, men för mig är det obegripligt att vi inte fått det från första början. Då, när vi fortfarande var inskrivna på 56:an och under den närmsta tiden efteråt, hade vi kanske varit i behov av vissa av dessa kompetenser. Att ha levt som vi gjorde i månader utan att veta om vi skulle komma hem med eller utan barn, att till en början vara nästan mer vårdpersonal än förälder sätter sina spår på olika sätt. Då, när man är mitt uppe i det, finns det inget utrymme att känna efter hur man själv mår. Då hade vi kanske behövt någon som bara bokade in en tid hos kuratorn eller psykologen, precis som de gjorde på sjukhuset i Umeå. I det läget vet man inte själv om man är i behov av att få prata med någon utomstående eller inte och även om man skulle ha vetat det hade man förmodligen inte haft ork att ta tag i det själv.
Nåja, det är ju ingen idé att vara arg, irriterad eller ledsen över det nu. Nu är det som det är. Jag känner mig i alla fall jättenöjd med dagens besök på det sjuka huset och det kändes himla skönt att få bekräftelse på att vi hanterar Alices rädsla för olika saker på rätt sätt. Jag har gått omkring och funderat på om vi gör rätt eller fel och om vi gör fel, hur påverkar det Alice? Nu behöver jag inte gå och fundera på sånt längre. Det känns bra! :)
När man har spenderat hela dagen ute bortsett från sjukhusbesöket och lunchpaus behöver man tydligen bada. Jag behöver bada! sa Alice och tog av sig kläderna och sprang till badrummet efter middagen. Attis behöver också bada! Så så blev det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar