Ibland behöver man bli påmind

Tittade på Sofias änglar och tårarna bara strömmande. Tänk att vår lilla Alice nu är så stor och stark och frisk. Tänk att det inte är så länge sedan hon var liten och skör och vi inte ens visste om hon skulle orka en timme till. Tänk att det inte är så länge sedan vi oroade oss över hur hon, eller OM hon överhuvudtaget, skulle klara en vanlig förkylning. Tänk att det inte är så länge sedan vi släpade omkring på syrgastuber här hemma, stirrade på saturationsmätaren, sov lätt i väntan på att det säkert skulle pipa i den snart. Vi var alltid redo att hoppa upp ur sängen för att öka flödet av syrgas och för att hjälpa Alice att få igång andningen efter en apné.

När livet och vardagen rullar på i ett hiskeligt tempo glömmer man ibland vilken tur vi har haft. Det blir ju så, man kan inte gå omkring och tänka på det varenda sekund. När jag ser sådana här program blir jag påmind om det och tacksamheten och lyckan över att det gick så bra för oss blir lite extra stor och jag vill bara gå och hämta Alice från sängen där hon ligger och sover och krama henne. Och oj vad mina tankar kring att jag är less på att vi aldrig kommer någon vart med allt fixande här hemma kändes fåniga nu. Hur viktigt är det liksom..