Plåster

Nej, jag har inte gjort illa mig så att jag behöver plåster. Däremot avlöser barnen varandra. Är det inte Alice som är som ett plåster på mig så är det Astrid. Just nu håller jag på att bli galen. Astrid vill att jag ska bära henne från morgon till kväll. Går jag längre än en halv meter från henne skriker hon som besatt. Är jag inne i badrummet med stängd dörr sitter hon och gråter utanför. Att Thomas och Alice leker för fullt bryr hon sig inte om. Hon vill inte vara med i leken. Hon vill vara med mig. Är det månne någon av alla de där faserna igen, någon separationsfas som brukar infinna sig i ettårsåldern? Jag hoppas det för då vet jag ju att det går över. Förutom det har hon ju sitt heta humör som gör vissa stunder mindre roliga. Får hon inte som hon vill eller om vi gör något som i hennes ögon är fel eller inte passar henne för stunden spänner hon armarna, hela hon skakar av ilska och så hytter hon med näven åt oss. Vi blir jätterädda ;)

Det är tur att hon någon gång däremellan är jättego och delar ut pussar och kramar. De få stunder hon pysslar på för sig själv, sitter och pratar med sig själv och i leksakstelefonen (mest en massa obegripliga ramsor) och jag får pusta ut och andas en liten stund, då orkar jag faktiskt till och med småle åt hennes titta dää och titta hää och waowao dää? :)

Morgonbusande små plåster.