Version 55.0

Äntligen har jag nått 55 kilo. Det tog ett tag, men jag kan väl egentligen inte påstå att jag ansträngt mig så mycket heller och då tar det ju lite tid. 55 är inte på något sätt siffran för slutmålet, men det var mitt första delmål att åtminstone ta mig ner till det. 55 är siffran för vad jag vägde (ungefär i alla fall) efter att ha fastnat i sambofällan då jag och Thomas mest åt en massa god mat och andra godsaker och myste hemma i soffan.

Egentligen vet jag inte riktigt vad slutmålet rent viktmässigt är. Det beror ju helt på vilken form jag är i. Om jag råkar få en eller annan muskel så kan 55 vara det jag ska väga. Utan muskler så är det nog 3 kilo till som ska bort. De här sista kilona känns som de svåraste att bli av med just på grund av att det inte bara handlar om att gå ner i vikt, de ska bara omvandlas från fett till något bättre för det är ju inte siffrorna på vågen som är det viktiga egentligen. Det känns i alla fall skönt att den värsta degmagen är borta och att det inte känns som att allt dallrar när jag rör på mig. Jag har alltså inget mål att vara tokvältränad, det finns viktigare saker i livet just nu än att hänga på ett gym 6-7 dagar i veckan. Mitt mål är att må bra och det gör jag av att motionera på olika sätt på de sätt som passar just nu. Jag vill orka springa runt med barnen och jag vill orka vara delaktig i deras aktiviteter som de förhoppningsvis kommer att ha inom några år.

Nu känner jag mig dock en aaaning stressad över brist på träning. Jag har varit förkyld i snart 2 veckor och det är jobbigt att inte kunna träna när jag nu väl kommit i gång med powerwalks, löpning och lite styrketräning. Några promenader har det blivit ändå, men det är ju liksom inte samma sak som när man är frisk och kan gå i ett lite snabbare tempo. Jag vågar inte ens tänka på hur lång tid min 4 kilometersrunda kommer att ta sedan när jag kan ta mig ut och springa igen, blä. Fast nu ska jag ändå glädja mig åt att ha nått mitt första delmål trots förkylning :)