Bakslag

Då kom första bakslaget. Smekmånaden, eller veckan, är över. Förra veckan var allt nytt och spännande. Nu inser Alice att hon ska lämnas på förskolan, att det inte är ett ställe dit vi åker för att leka hela familjen. Nu måste vi bara få henne att förstå att vi faktiskt kommer tillbaka, att vi inte överger henne. Förra veckan gick det hur bra som helst att lämna henne även om det var väldigt korta stunder. Visst var hon lite skeptisk även förra veckan, men hon grät inte. Idag strömmade tårarna ner för de små kinderna så vi bestämde att jag inte skulle vara borta mer än en kvart. Nåja, det är ju ett naturligt beteende hos barn som i de allra flesta fall ser sina föräldrar som sin största trygghet i livet. Det vore ju på något sätt värre om hon bara hoppade ner från min famn och försvann iväg på egna äventyr det första hon gör på ett nytt ställe bland främmande människor, tycker i alla fall jag. Inte för att jag tycker att det här hejdlösa gråtandet är särskilt kul, men hon kommer säkert att hitta trygghet hos personalen och de andra barnen så småningom. Det kanske tar ett tag och även om det, som sagt, inte är roligt att Alice blir ledsen så har jag inget emot att hon ser mig (och Thomas) som de två mest fasta och trygga punkterna i hennes liv. Visst vill vi ju att hon ska bli självständig och visst vill vi att andra vuxna ska finnas i hennes liv och "duga", det är inte så att vi vill att hon ska sitta som ett plåster på oss tills hon flyttar hemifrån, men det antar jag att de flesta förstår :) Nya tag i morgon igen.