Gnällvarning

Det verkar kanske som att jag är fruktansvärt less och trött på att vara hemma med barnen och det stämmer delvis. Jag ÄR trött. Missförstå mig inte, jag älskar mina barn mer än något annat i hela hela världen och de är fantastiska, underbara, härliga, glada, busiga och mysiga. De får mig att skratta. Vi har jätteroligt tillsammans, men det betyder inte att varenda sekund är helt underbar och fantastisk. Hur mycket jag än älskar dem så har de sina stunder då de är mindre roliga, så är det ju. Det är inget konstigt och jag är inte ensam i världen om att ha barn som gnäller eller gråter ibland och det är helt ok. Vem är glad jämt? Det är egentligen inte barnen som är problemet för dem ser jag definitivt inte som några problem. Jag har försökt fundera på vad som gör att jag är så trött och jag tror att det är att jag inte får något andrum. Jag är med barnen jämt. Jag är med dem på vardagarna när Thomas jobbar. Jag är med dem på helgerna när Thomas inte jobbar. Thomas är ju också med dem på kvällar och helger, men då är vi ju alltid tillsammans. Så vill vi ju ha det också. Vi vill ju umgås hela familjen. Problemet är kanske också att tiden inte räcker till för allt. Man ska hinna ha familjetid, man ska hinna få egen tid, man ska hinna få tid som ett par. Hur ska man få det att gå ihop?? Just nu känner jag mig så slutkörd så jag vet inte gör om jag inte får "semester" snart. Jag måste få komma bort! Sedan december har Thomas jobbat borta alldeles för mycket för vad som är lämpligt utifrån min energinivå och de kommande veckorna ser inte mycket bättre ut heller. Det är ju ingen nyhet, det har jag redan gnällt om tidigare. Jag började fundera på hur mycket tid jag spenderat utanför hemmet sedan vi fick Alice. Jag har varit till IKEA två gånger utan barn, jag har varit på en konsert, jag har varit på en afterkidz och jag har varit i Stockholm en helg. Jo, och så har jag nog varit och fikat på kvällstid två gånger medan jag var gravid med Astrid. Det är vad jag har gjort sedan oktober 2008. Sist jag lämnade huset ensam var i november, för tre månader sedan alltså. På lördag ska jag på melodifestivalen, vilket jag borde se fram emot, men efter mer än två veckor med hosta är jag allt annat än pigg (som om jag inte redan vore trött innan) och just nu känner jag att jag faktiskt hellre hade kunna tänka mig att se melodifestivalen från soffan med ett glas vin i handen.

Ja tack till en biljett till ett varmt och soligt ställe! Jag kan tänka mig en långhelg i en storstad också där jag kan strosa omkring i lugn och ro och inte behöva fundera på om det snart är dags för lunch eller vila för två småttingar utan vänta tills det kurrar i min egen mage och glida in på ett café eller en restaurang. Ja det är det jag kan tänka mig. Dream on..