Ok i rumpan

Igår var den dag vi egentligen borde ha firat en 2-åring i vårt hus. Det är väl inte särskilt många barn som föds just på BF, men det är ju liksom det enda datum vi har att utgå ifrån. Det är lite svårt att veta om Alice skulle ha fötts före eller efter BF om det inte blivit som det blev. 11995 gram tung och 87 cm lång och Alice fortsätter att följa sin kurva. Hon är inte direkt någon tungviktare, men hon växer fortfarande bättre än vad man kan förvänta sig av en som är född så mycket för tidigt som hon. Samma sak gäller hennes utveckling i övrigt. Som vanligt finns inget att anmärka på och varje gång är de lika förvånade över hur snabbt Alice har hämtat ifatt.

Några funderingar har vi ändå, men i förhållande till allt som hade kunnat hända och vilka men hon hade kunnat få är det egentligen ingenting. Läkaren skrattar varje gång och tycker att det liksom inte finns något att fundera på, men att vi naturligtvis ska ha koll på sånt som "besvärar" Alice. Den ena gäller hennes balans och den andra hennes rädsla/ängslighet/oro framför allt då för vissa ljud. Spänningarna i benen och fötterna har minskat och det är en stor skillnad jämfört med i augusti då vi träffade sjukgymnasten sist. Det finns kvar en spänning i ena vaden och en fot vrider hon lite utåt så att hon liksom trampar lite på insidan av foten. Var spänningarna kommer ifrån vet vi inte. Inte än i alla fall. Det kan bero på att impulserna som kontrollerar hur mycket, länge och ofta man spänner sig som skickas från hjärnan till benen i det här fallet inte fungerar som de ska. När Alice föddes fick hon en liten hjärnblödning (det råkar i stort sett alla EPT ut för, även många fullgångna barn, men det undersöks aldrig). Blödningen var av den lindrigaste graden som man inte tror ska medföra några skador, men det kan man ju inte riktigt veta. Nu ska Alice få genomgå en MR-undersökning för att se om det kan finnas några skadade nervtrådar som gör att hon har dessa spänningar. Egentligen störs inte Alice jättemycket av det och de övervägde om undersökningen ska göras eller inte då det förmodligen kommer att gå till sig av träning så småningom även om det kan ta tid. Nu väljer de att kolla det lite extra för att se om det finns något man kan göra för att hjälpa Alice för de tycker inte att det ska behöva bli så att hon undviker vissa situationer pga av det här. Det gör hon ju till viss del. Är det stojigt och mycket bus och spring så går hon gärna åt sidan för att hon är rädd att bli omkullsprungen och de tycker att det är onödigt att hon ska begränsas och dra sig undan. Oavsett vad undersökningen visar (den kan ju bara visa om det finns en skada eller inte) så lutar det åt att hon kommer att få botoxinjektioner för att få musklerna att slappna av så att hon kan träna upp musklerna på rätt sätt.

Vi har länge märkt att vissa ljud gör Alice stressad. Att vissa pipande ljud gör det är det ingen tvekan om och vi tror att det kan vara alla pipande maskiner under sjukhustiden som hänger sig kvar någonstans i hennes medvetande. Nu har hon ju under en tid varit väldigt känslig för andra barn som låter högt. Det behöver inte alltid vara jättehögt för att Alice ska reagera kraftigt. Ofta är det bebisar som stör henne mest. De låter ju ofta lite mer gällt. Det har varierat lite från gång till gång så vi har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är som gör henne så ledsen och rädd. Vi pratade lite om det igår och det skulle kunna vara så att hon är överkänslig för ljud. I och med att Alice ska göra MR-undersökningen ska vi avvakta och se vad den visar. Visar den ingenting får de undersöka vidare. Det finns massor av olika varianter av ljudöverkänslighet och för samma person kan det variera från dag till dag vad som är jobbigt och störande. Det går kanske inte att göra så mycket åt det, men det är ju ändå skönt att veta varför hon reagerar som hon gör. Då kan ju vi hantera situationerna bättre än om vi inte alls förstår vad det är som är så jobbigt för henne.

Förutom det här finns det egentligen inte så mycket kvar att göra. Eller jo det gör det ju, men besöken blir i alla fall färre. Nu behöver vi bara gå på en årlig kontroll fram till ca 7 års ålder. Förutom det kommer det att ske 1-2 psykologbedömningar. Den ena vid 3 års ålder och den andra innan skolstart. Ja och så skrivs vi ju in på barnhabiliteringen också så att Alice kan få botox och få träffa sjukgymnasten mer regelbundet om det finns behov av det. Undrar om de kan ge eventuellt överskott av botox till mamman? ;) Sedan tror jag att Alice har undersökts för det mesta. Nu när allt blev som det blev och Alice föddes för tidigt så får man väl försöka se det positiva med att ränna på sjukhuset stup i kvarten, det lär ju t ex inte dyka upp något hjärtfel eller något liknande som en obehaglig överraskning helt plötsligt.

Älskade fantastiska söta Alice!