Efter att ha haft ett litet uppehåll med löpningen sedan låsningen i ryggen och jobbstart gav jag mig ut på en runda idag för att se hur det kändes. Det tog emot att åka iväg. När jag var på plats och började springa kände jag ett litet lyckorus gå genom kroppen. Oj vad jag har saknat att vara ute i skogen! Samtidigt närmar sig Tjejmilen med stormsteg och mitt träningsprogram har ju som sagt lagts lite åt sidan i ca 2 veckor och jag känner mig lite stressad över det för jag vill ju göra en bra tid. Just nu känns det inte som att kroppen kommer att orka det jag hade hoppats på och tränat för och det känns egentligen helt ok. Ibland händer saker i livet som gör att förutsättningarna förändras och just nu kom vardagen lite i vägen då jag började jobba heltid några veckor tidigare än planerat och så blir det i bland och då får man anpassa sig till de nya förutsättningarna. Jag har medvetet valt att inte springa den senaste veckan för att inte pressa mig själv för mycket när huvudet är fullt av jobb. Visst är ju just löpningen ett sätt att få rensa huvudet efter en dag på jobbet, men det ska samtidigt inte kännas som ett tvång att ge sig ut i löparspåret.
Den där första känslan av lyckorus försvann ganska snabbt idag och ersattes av tankar om att jag måste springa fort, att det bara är en vecka kvar till Tjejmilen, att jag måste fokusera och ge järnet nu och testa vad kroppen går för. Det gick inte. Huvudet ville, benen ville inte. Jag sprang nästan lite framåtlutad för att liksom hjälpa resten av kroppen på traven för att det skulle gå fortare, men det gjorde det inte. Efter ytterligare en stund kom jag överens med mig själv att det inte är så här det ska kännas. Det ska vara roligt att springa. Det måste inte gå jättefort varje gång och jag måste tillåta mig att vila utan att bli stressad över tider. Nu ska jag alltså tillbaka till där jag började då det var fantastiskt roligt och skönt att skutta runt i skogen med ett leende på läpparna. Jag fick egen tid där det bara var jag, träden och musiken i öronen. Jag tränar ju inte på elitnivå, jag ska inte känna mig pressad av ett lopp. Om jag springer ett lopp gör jag det för att det är roligt och delvis förstås för att göra en bra tid och förbättra mig, men jag måste pränta in i huvudet att det blir som det blir. Har jag inte roligt när jag springer kan jag lika gärna låta bli och om milen tar 60 minuter istället för 50 så gör den det. Jag gör ju det här för att jag mår bra av det, inte för att det ska kännas som en belastning på något sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar