torsdag 15 juli 2010

På tiden?

Förmodligen. De allra flesta vi känner med barn i samma ålder som Alice har för längesen lämnat sina barn hos mormor och morfar eller farmor och farfar några timmar eller kanske till och med över natten. Inte vi. Varför vet jag inte. Alice älskar ju sin farmor och farfar.

Hon har varit med dem här hemma medan jag och Thomas pysslat på med annat och de var här med henne när vi var i Sunderbyn och födde barn. Jo just ja, de har varit med henne en gång medan vi var och shoppade och åt lunch på stan. Men det är allt.

Idag var det premiär för Alice att åka iväg hem till farmor och farfar. Efter frukost hämtade de henne och vi har kunnat jobba på lite här hemma i ett lite annat tempo än man kan med två små hemma. Astrid har också fått lite egen tid med oss och det händer ju inte ofta, typ aldrig.

Då och då under dagen har vi fått mms med bilder på vad Alice gjort. Hon har naturligtvis haft hur roligt som helst. Det tvivlade jag inte på att hon skulle ha. Det var nog betydligt jobbigare för oss, eller för mig i alla fall, att ha henne borta hela dagen. Jag har saknat mitt lilla bustroll och hennes prat om att bada och "mimma".

Allt hade fungerat hur bra som helst. Hon har ätit och sovit precis som hon ska. Alice hade nog gärna stannat där för hon såg knappt åt oss när hon kom hem igen. Hon klamrade sig fast runt halsen på farmor och sedan farfar. Man kan ju undra vad vi är för ena föräldrar som hon inte ens saknar när hon är borta;) Jag tycker i alla fall att det känns väldigt bra att hon trivs så bra med farmor och farfar. Då känns det lite lättare att lämna henne med dem någon gång då och då. Inte för ofta bara ;)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar