Vem kunde tro det?

Inte jag i alla fall. Jag hade aldrig någonsin kunnat tro att jag skulle köpa en vaxduk. Nu har jag gjort det. För mig är vaxduk förknippat med en massa hemska blommiga mönster. Min mormor hade såna. På rätt ställe kanske det är fint med såna, vad vet jag, men det är inget jag skulle vilja ha hemma.

Det kladdas hejvilt vid vårt köksbord och jag antar att det kommer att vara så under några år framöver. Mycket torkar man ju bara bort efteråt, men allt försvinner inte utan det sugs in i trät och det blir fläckigt. Sånt får man ju förstås räkna med när man har små barn.

Ett alternativ till vaxduken är att ständigt slipa och olja bordet, men det känns tidskrävande och jobbigt och frågan är hur mycket bord vi har kvar efter allt slipande. Vi skulle också bara kunna gilla läget och låta bordet ha en massa fettfläckar, men det känns inte riktigt kul det heller. Vaxduk blev det och nu känns det inte så fel ändå. Jag är rätt nöjd. Och som en riktig pensionär har jag dessutom lagt en duk på duken ;)