För mig blev det en stor sorg att inte få uppleva allt det där man normalt förväntar sig att få uppleva som gravid. Sparkar, krämpor, bli less på en stor mage som är i vägen. Jag skulle ha kunnat göra vad som helst för lite foglossningar, halsbränna eller ryggont hur tokigt det än kan låta. Jag är fantastiskt glad över att ha fått uppleva en fullgången graviditet (övergången till och med) och en helt normal förlossning (även om jag blev igångsatt), men den kan aldrig ersätta det jag inte fick första gången. Sorgen över den förlorade graviditeten är fortfarande lika stor trots att det idag har gått drygt ett år och nio månader sedan Alice kom till världen. Sorgen har nog på sätt och vis till och med blivit större sedan Astrid föddes. Då först förstod jag ju vad jag missade första gången. Tänk att jag hade kunnat få uppleva den häftiga grejen det är att föda barn två gånger om det inte hade blivit som det blev.
Någon större mage än så här blev det inte. Bilden är tagen några dagar innan jag fick flyga till Umeå.
Nybliven mamma. Fikat står där som det ska, men ingen balja med en bebis. Vi visste inte ens om hon levde då. Märklig känsla..
Missförstå mig inte. Alice, tillsammans med Astrid, är ju det bästa i mitt liv och jag är sååå glad och tacksam över att allt gick så bra som det gick, men det gör inte att omständigheterna kring min första graviditet bara suddas ut och försvinner.. Det är inte så att jag går omkring och känner mig bitter dagarna i ända, men sorgen finns där i periferin någonstans och någon gång då och då får jag syn på den. Kanske är det meningen att det ska vara så för att jag ska bli påmind om vilken tur jag ändå hade..
jag förstår dej! kan förstå iaf det där med fikat som ma fick så var det ju med örr oss linte lika dramatikt som för er men moa vart körd på en ggr tillbarnintensviven och vi fick med fika utan henne och jag visste heller inte hur det var fatt! FY så hämskt det var!!!
SvaraRaderaKram
Jobbigt. Jag ryser själv då jag ser fikabrickan med flaggan efter Hildings förlossning då det brakade utför för mig efter att den kom in.
SvaraRaderaMen att sen läsa att ni inte ens visste om erat barn levde då går ju inte ens att FÖRSÖKA att föreställa sig. Så himla härligt att nu veta att hon kämpade på och överlevde. Men riktigt läskigt iaf.
Kram på dig!
Jag förstår hur jobbigt det måste kännas..Min upplevelse går ju inte att jämföra eftersom att Vilja aldrig var sjukt men man än ju så inställd när man väntar barn på att man ska föda och allt det där och få upp ett perfekt barn på bröstet. Missbildat barn finns ju inte på kartan. Visst tänkte jag inte på det då men efter några dagar så kom ju tårarna. Inte för att jag tyckte att hon var ful,utan för att jag tänkte på om hon skulle få ont och få ärr osv. Visst var det lite tankar också rent själviskt " Varför kunde inte jag få ett "perfekt" barn (usch vad hemskt det låter nu,hon är ju perfekt!!!) och det var jobbigt. det var otroligt jobbigt men nu i slutändan så hade jag inte velat ha det på något annat sätt!
SvaraRaderaHursomhelst. Du har verkligen upplevt 2 helt olika graviditeter och du har verkligen varit så himla stark=) kram!