Hemma hos oss ska både mamma och pappa duga lika bra, men ibland är Astrid en riktig mammagris. Det var aldrig Alice. Det är ju jag som är den "dumma" då det är jag som säger nej och ajabaja åt Astrid de allra flesta gångerna i och med att det är jag som är hemma med barnen hela dagarna. Thomas är den snälle som kommer hem från jobbet, är jätteglad över att få lite tid med barnen, har energi att leka med dem de sista timmarna innan läggdags och hinner inte alls med lika många nej och tillrättavisningar som jag gör på dagtid. Det är honom Astrid charmar vid matbordet då hon lägger huvudet på sned och ler sitt finaste leende så att de där två små söta tänderna syns medan hon i nästa ögonblick spänner ögonen i mig och ser bestämd ut. Ändå är det mina byxben som verkar vara bäst att hänga i och ändå är det mammas famn som behövs när det är svårt att somna någon gång då och då. Som i kväll till exempel. Jag hör direkt när det är mammaskriket och tar då oftast över även om Thomas redan är där och försöker få henne att komma till ro. Med tanke på att vår syn är att vi båda ska duga är det ju egentligen helt fel att jag tar över såna gånger och vi är faktiskt konsekventa i vanliga fall för vi vill inte att barnen ska lära sig att skrik lönar sig för att de ska få som de vill, men det här känns som en lite annorlunda situation och det händer så sällan och de få gångerna gungar jag henne gärna till sömns. Dessutom är det ganska mysigt också och det är ju min sista bebis..
Blickar som möts för första gången. Mammas lilla bebis som snart är stor och inte alls vill mysa i famnen längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar