En hel massa funderingar kring olika saker

Det finns risk för att det här blir ett långt och tjatigt inlägg som ingen orkar ta sig igenom, men jag tvingar ingen att läsa heller ;) Fast man får väldigt gärna göra det och komma med tips, råd, idéer och sånt och tala om för mig att vi är helt ute och cyklar alternativt att vi kanske tänker rätt. Jag kanske köper argumenten och jag är inte sämre än att jag kan ändra mig :) Så ta nu kaffekoppen och godisskålen och ladda för lite läsning.

Just nu cirkulerar väldigt många tankar och funderingar kring Alice i mitt huvud. Hon har ju tagit ett steg tillbaka igen och är nu en väldigt rädd, ängslig och osäker liten tjej. Det är så frustrerande och precis som förra gången känner jag att situationen blir väldigt jobbig. Jag vet att det förmodligen är allra mest jobbigt för Alice och jag sitter inte här och tycker synd om mig själv på något sätt. Det känns bara så tråkigt, vi hade ju kommit så långt. De som har träffat oss på bl a mötesplatsen under hösten tror jag också har sett hur Alice har förändrats från att ha velat sitta i mitt knä till att våga sig ut på egna äventyr. Hennes balans är fortfarande inte bra och på grund av det har hon tidigare varit väldigt rädd för att bli omkullsprungen av andra lekande barn. I december, innan juluppehållet på mötesplatsen, hade till och med den rädslan nästan försvunnit helt. Eva-Lisa, pedagogen på mötesplatsen, tyckte också att Alice var som ett helt annat barn och att hon har blivit en kavat liten tjej. Juluppehållet var inte alls bra för Alice. När jag i höstas kände mig uppgiven och inte visste hur jag skulle hantera min lilla ängsliga Alice fick jag råd av flera av er som läser bloggen att jag helt enkelt skulle fortsätta som jag gjorde. Ge Alice det stöd och den trygghet hon behöver, men ändå inte dalta med henne. Att dalta är ju liksom att bekräfta barnets rädsla och säga att det är farligt och obehagligt. Med andra ord antar jag att det bara är att fortsätta som i höstas. Nu har vi ju förskolestarten som närmar sig och en del kanske tycker att vi borde skjuta på den. Det tycker inte vi. Hon behöver få vara tillsammans med andra barn för att kunna jobba bort den där osäkerheten. Hon ska ju inte heller vara där på heltid utan maximalt 15 timmar per vecka. Jag är dessutom hemma med Astrid och har möjlighet till lång inskolningstid och möjlighet att låta henne vara där mindre än 15 timmar.

Finns det andra alternativ än att ha henne i en stor barngrupp på 17-18 barn som skulle vara bättre? Jag tror inte att tex dagmamma är ett bättre alternativ trots att det är betydligt färre barn för jag tror inte att det är antalet barn som är grejen. Långt innan det var läge att ens fundera på förskola åt Alice diskuterade vi alternativet dagmamma av den anledningen att det är färre barn och kanske mindre risk för smittor om det skulle vara så att hon är väldigt infektionskänslig, men det verkar hon inte vara. Att välja dagmamma för att färre barn av någon anledning skulle göra det enkelt och bekvämt känns för oss som att bara vilja ta den enkla vägen och inte försöka komma tillrätta med hennes rädsla. Vi väljer sällan den för tillfället enklaste vägen utan vill hellre lösa problemet på ett långsiktigt sätt även om det kan ta längre tid och kräva mer jobb från vår sida. Så nej, vi överväger inte dagmamma som det ser ut nu.

Den enkla vägen skulle också vara att undvika att göra saker där Alice utsätts för det hon är rädd för. Vi skulle kunna begränsa antalet aktiviteter, men varför? För att det är enklast att slippa ha henne i famnen, runt halsen eller gråtande? Ska vi strunta i att låta henne gå på Absolute showkidz och dansa med andra barn som kanske skrattar, stojar, skriker högt för att vi tror att hon helst kommer att vilja stå alldeles nära oss och hålla handen och kanske inte dansar så mycket? Nej, det tycker inte vi. Hon behöver får göra saker, aktiveras och se att det inte är så farligt att det låter lite högt ibland. Vi kommer däremot inte att pressa henne att göra saker utan låta det ta den tid det tar för henne. Ska vi sluta åka till mötesplatsen för att den nya tillfälliga lokalen är trång och det lätt blir stökigt där, vilket resulterar i att Alice tycker det är tryggt att sitta i knät på mig? Nej, det tänker vi inte heller göra. Då får jag väl sitta där med 2 barn i knät och titta på de andra som leker.

De läkare vi har mött under sjukhustiden med Alice har många gånger berättat för oss att man inte vet hur en så tidig födsel påverkar ett barn, men att det är väldigt vanligt att de är i behov av mer lugn och ro än andra barn. Det betyder inte att de inte ska gå på förskola. Det betyder att man när förskolan är slut för dagen kanske inte bör välja att direkt åka iväg på fotbollsträning för att sedan stressa hem och kasta i sig middag för att hinna iväg på skidträningen lite senare. Istället kan man ta det lite lugnare resten av den dagen så att hon får tid att varva ner. Att födas så tidigt som Alice gjorde och att istället för att simma runt i magen de sista 4 månaderna utsättas för provtagningar och undersökningar massor av gånger dygnet runt är stressande för en som är långt ifrån färdigbakad. Om det inte skulle sätta sina spår vore det ju nästan konstigt, men det betyder ju inte att hon ska leva i en skyddad värld resten av livet.

Äh, nu räcker det. Någon måtta får det väl vara på hur långt ett inlägg ska vara ;) Det var en hel massa funderingar, men det är kanske inte så konstigt att man funderar när det gäller de mest värdefulla juvelerna man har.