Tack!

Tack för era fina kommentarer! Ibland känner jag mig bara så uppgiven och som att jag är världens sämsta mamma som inte orkar hålla humör och tålamod på topp varje dag eller varje stund som det behövs som mest. Självklart förstår jag att man inte kan vara jätteglad, jättepigg och ha ett fantastiskt tålamod 24/7, det är ju inte riktigt mänskligt, men jag får ändå så vansinnigt dåligt samvete när jag känner att jag inte hanterar varje situation som uppstår så som jag egentligen skulle vilja. Ibland behöver man bara höra från någon annan att man inte kan och inte måste vara en perfekt mamma och människa varje dag och så känns det genast lite lättare.

Vi vet ju att Alice lika gärna hade kunnat vara precis som hon är även om hon fötts i normal tid. Det känns ändå bra att då och då påminna sig själv om allt hon faktiskt har varit med om. Det är så lätt att glömma allt då hon ju numera är som vilket barn som helst och har hämtat ifatt väldigt bra. Vi påminner oss för att själva förstå henne bättre i vissa lägen. Alice reagerade tex för ett tag sedan ganska kraftigt och blev stressad av att höra pip från respiratorer och saturationsmätare på tv. Man kan ju tro att hon inte kommer ihåg sådant, det är ju så länge sedan, men det ligger förmodligen någonstans långt bak och det är kanske därför hon är så känslig mot vissa typer av ljud.

Det sägs ju även att extrema prematurer ligger i riskzonen för att få tex ADHD och liknande. Om Alice skulle få det så vet vi ju egentligen inte om hon skulle ha fått det ändå så det har ju på sätt och vis ingen betydelse och det gör ju inte saken bättre att säga att det beror på att hon är född för tidigt. Får hon det så får hon det, men det känns ganska skönt att ha tänkt tanken att det faktiskt kan bli så. Ju snabbare man ser tecken på något sådant, desto bättre. Då kan man ju lära sig hur man ska leva i vardagen för att få det att fungera bra för hela familjen.

Vi kommer ju, i och med att det är ett sätt vi själva tror på, att göra på samma sätt som tidigare, till en viss gräns utsätta henne för det som är läskigt och ge henne stöd när hon behöver det. Jag mår alltid lite bättre när jag fått skriva av mig eller prata av mig och nu känns det som att jag har laddat med ny energi för en till "plåsterperiod".

För övrigt så hjälper Astrid mer än gärna till med att utsätta sin storasyster för otäcka saker. Astrid älskar verkligen Alice mer än någon annan, men hon har ännu inte förstått att de röstresurser hon besitter skrämmer Alice ibland. Astrid har ett sjuhelsikkes humör och testar just nu var gränserna går, vad hon kan få igenom med att skrika. Astrid kan vara rätt högljudd i sin "sång" också. Vi försöker lära Astrid att skrik inte lönar sig och man inte behöver skruva upp volymen till max oavsett om det är gråtskrik, argskrik eller gladskrik. Det är kanske tidigt och en del kanske tycker att det är fel att redan nu lära barnen att man inte behöver låta jättehögt och att det är att hämma dem, men vi tycker att det faktiskt går att leka och busa utan att decibelmätaren larmar (om vi nu hade haft en sådan hemma) och det försöker vi lära båda våra barn. Det betyder inte att vi ständigt tystar ner barnen och placerar dem i ett hörn för att läsa en bok istället för att busa, men när Alice tar så illa vid sig av höga ljud och skrik/stoj ser vi ingen anledning till att inte lära Astrid, trots att hon är liten, att dämpa sig lite och visa sin storasyster lite hänsyn.

Jag är tydligen inte bra på att fatta mig kort vissa gånger.. Det finns massor att fundera på, vända och vrida på, men nu får det räcka för den här gången. Nu laddar vi för en ny rolig vecka istället! :)