Det kommer aldrig att gå! Klart det kommer att gå!

För några löprundor sedan började jag oroa mig för att träningsprogrammet jag följer inte gör mig snabbare utan tvärtom. Det stämmer nog inte riktigt. Inte för att jag plötsligt känner mig snabbare, men det jag nu märker har förbättrats massor är återhämtningen. När passet är genomfört går det numera rackarns snabbt att komma ner i normalpuls igen. Efter dagens milrunda (nästan, 300 meter till så hade det blivit en mil) flåsade jag som en tok på slutet då jag "spurtade" i mål, men nästan direkt när jag påbörjade min nerjogg, som idag blev promenad istället, på 1,5 km så var andhämtningen normal igen. Så något har ju hänt även om jag inte har blivit väldans mycket snabbare.

För några dagar sedan började jag tvivla på om jag kommer att ta mig runt Tjejmilen på den tid jag har som mål. Fast det där pendlar ganska mycket. Vissa dagar känns en mil plättlätt och som att vem som helst, tränad eller otränad, kan jogga sig igenom en mil och att jag kanske ska testa längre distanser så småningom. Andra dagar undrar jag vad sjutton jag har gett mig in på och att en mil är hur långt som helst och att det aaaldrig kommer att gå. Just idag känns det faktiskt som att det nog kommer att kunna gå vägen om jag har en hyfsad dag just då. Förutsatt att jag får vara frisk och kan fortsätta träna de sista veckorna förstås. Bara drygt 7 veckor kvar nu! :)

Dagens runda