Velig? Jag?

Efter att ha plågats av mensvärken from hell var jag osäker på vilken runda jag skulle springa ikväll. Att jag skulle ut var det ingen tvekan om, det hade jag bestämt mig för även om det inte känns så himla kul att vara svullen som en gris när man ska ut och bära några extra kilon vätska. Inte ens när jag parkerat på Ormberget hade jag bestämt mig för om det skulle bli 5,4:an eller milen. Inte ens när jag börjat springa hade jag bestämt mig. Då bestämde jag mig för att jag får se hur det känns efter en liten stund. Det kändes himla bra, benen kändes lätta och jag tyckte att det gick hyfsat snabbt. Ha, snabbt?? Första kilometern tog 00.05.45. Wtf! Det kan ju inte ens kallas lite snabbt. Då blev jag sur och tänkte att träningsprogrammet jag följer nog har gjort mig långsammare, inte snabbare. Jag bestämde mig för att det får bli den kortare rundan och att jag måste pinna på lite, så här kan jag ju inte hålla på och lalla på i spåret. Så jag låtsades att jag sprang ett lopp på 5 km och att jag skulle gå/jogga de sista 400 meterna för att få ner pulsen. Sluttiden blev 00.24.48 och genomsnittstiden per kilometer blev alltså 00.04.55 och inte alls så pjåkig tillslut även om den första kilometern inte var något att skryta över och jag behöver nog inte oroa mig för att jag blivit långsammare. Åtminstone inte på kortdistans. Då behöver jag bara få ett kvitto på att jag orkar milen (som ju visserligen också är kortdistans) i någorlunda tempo också.

Det är ju fantastiskt bra att de märker ut vilken som är höger och vilken som är vänster på strumporna. Hur skulle det annars gå att springa? Undrar om jag satt strumporna på fel fot de gånger det gått mindre bra? ;)