Ett litet steg för de allra flesta, ett gigantiskt steg för Alice

De allra flesta barn tvekar inte en sekund när de ser en liten rutschkana utan klättrar upp och åker ner, om och om igen. Förra sommaren såg inte Alice åt rutschkanan. Nu åker hon om och om igen. Hon har trotsat sin dåliga balans och övat och övat på att klättra upp. Sedan har hon suttit där och velat att jag håller henne i händerna när hon åker. Nu vågar hon släppa och åka själv. I förhållande till hennes ålder är det nog en liten kana, men man bestiger ju inte Mount Everest det första man gör och att Alice är försiktig är ju ingen nyhet. Hon har så roligt nu när hon äntligen vågar och har hittat balansen när hon klättrar på stegen och nu går det undan. Vips är hon uppe och nere igen. Det är inte bara Alice som är glad. Jag är också glad, jätteglad att hon äntligen vågar.

Vardag för de flesta att barnen åker rutschkana, hos oss är det ett stort framsteg.