Den där kvällen

Livet rullar ju oftast på i en sån hastighet att man mitt i alla vardagsbestyr inte hinner fundera så mycket på annat, men då och då kommer "den där kvällen" på tal hemma hos oss. Kanske är det ett sätt för oss att stanna upp och reflektera över livet, att man ska glädjas åt att bara vara tillsammans och inte ta saker för givna. Kanske är det ett sätt att bearbeta det vi varit med om. När någon av oss nämner "den där kvällen" så vet den andra precis vad man pratar om. Det handlar inte om den där kvällen då vi åt så god mat eller den där kvällen då vi var på bio och såg en bra film. Nä det handlar om den där kvällen då vi trodde att vi skulle få åka hem från Umeå utan Alice. Den där kvällen är ju inte den enda då det var kritiskt för Alice, det var det under en ganska lång period då vi inte visste från timme till timme hur det skulle gå för henne. Men just den där kvällen har etsat sig fast i våra minnen.

Inget vet riktigt varför hon var så dålig just då. Jourhavande läkare stod bredvid kuvösen och kliade sig i huvudet. Syrgasen var vriden till 100%. Ändå kunde hon inte syresätta sig ordentligt. Timme efter timme gick och det blev inte bättre. Efter att ha gjort massor av olika justeringar och inställningar på respiratorn visste läkaren inte vad han skulle göra, ryckte på axlarna och såg uppgiven ut. Jag var inte där då. Jag orkade inte. Jag låg ihopkrupen på soffan i föräldrarnas dagrum och stirrade. Jag minns att det var kallt där. Kanske var det inte det, men jag frös. Jag låg där och försökte förbereda mig mentalt på att åka hem utan vårt barn. Precis som att man kan förbereda sig på något sånt. Thomas var inne på salen med Alice. Varje gång jag hörde steg i korridoren ryckte jag till och trodde att nu är det någon som kommer för att säga att Alice är på väg bort från oss.

Det som var så skönt under vår nästan fem månader långa sjukhusvistelse var att vi kunde vara där tillsammans hela tiden och ge varandra stöd. De dagar jag bröt ihop så var Thomas den som var stark. De dagar han var trött och ledsen var jag den som hade lite mer energi, försökte vara positiv och peppande. Den där kvällen hittade Thomas, tack och lov, lite styrka någonstans och orkade vara hos Alice. Hålla om henne.

Då och då kom Thomas ut i dagrummet. Jag tittade frågade på honom utan att säga något. Han skakade på huvudet och satte sig tyst ner i soffan för att efter en kort stund gå tillbaka in till Alice igen.

Läkaren ryckte på axlarna, skakade på huvudet och sa att han ville prova en sista grej. Han trodde att ena lungan kanske hade kollapsat och genom att vrida upp ett riktigt högt tryck i respiratorn hoppades han att lungan skulle tryckas ut igen. Thomas har berättat att respiratorn skramlade och levde om så att han trodde att den skulle skaka sönder av de höga trycken. Den behandlingen var nog allt annat än trevlig för Alice. Hon kramade Thomas finger med sin lilla hand så att hennes små fingrar var alldeles vita. Sakta sakta började syresättningen bli bättre. Jag är helt övertygad om att det inte gått lika bra om inte Thomas varit där med henne. Alice mådde ofta så mycket bättre när vi höll om henne, pratade med henne.

Den där kvällen var ingen vanlig kväll. Den där kvällen kommer vi aldrig att glömma.