Borta bra, men hemma bäst

Då var vi hemma igen efter några dagar i Umeå. En fjärdedel av familjen har jobbat. Resterande tre fjärdedelar har roat sig på annat sätt. Det är lite pyssligt att bo med två små i ett litet hotellrum. Tyvärr finns inga bra familjerum i Umeå och vi var en gnutta oroliga för att det kommer att bli två nätter helt utan sömn. Barnen är ju inte vana vid att sova i samma rum. Vi är bortskämda, vi behöver aldrig söva vårt stora barn utan lägger henne bara i sängen. Nu fanns det ju lite annat som blev spännande så första natten somnade hon två timmar senare än vanligt. Inget skrikande och gråtande, men lite oroligt och svårt att komma till ro. Sedan vaknade hon förstås de två gånger Astrid ville äta på natten. Andra natten gick lite smidigare. Fast ska man kunna åka någonstans så får man ju räkna med att allt inte flyter på lika bra som det gör hemma med alla invanda rutiner. Jag tycker att det har gått förvånansvärt bra ändå. Trots detta så kommer vi inte att bo på det här hotellet igen så länge vi har barnen åkandes i vagn åtminstone. Det fanns inte en halv millimeter tillgodo i hissen och ingen dörröppnare fanns det heller så att försöka baxa in syskonvagnen som nästan fastnade i öppningen samtidigt som jag var tvungen att hålla upp en tuung hissdörr var allt annat än lätt. Rekommenderar alltså inte heller detta hotell till handikappade. Hur ska de ta sig in och ut i hissen med rullstol om de är själva??

Nu när jag ändå är negativ så måste jag faktiskt ge ett stort minus till Umeå för bristen på anpassning för barnvagnar/rullstolare på stan också. Många butiker på gatuplan har två trappsteg upp, smal dörröppning och inga dörröppnare. De butiker som har två våningar saknar ibland hiss. Det är helt omöjligt att ens ta sig in på vissa ställen. Det känns som att barnfamiljer inte är välkomna. Tråkigt tycker jag.

När vi är i Umeå passar vi förstås på att besöka Barn 4 som var vårt hem i tre månader. I våras flyttade avdelningen till nya fräscha lokaler. Det var lite skillnad om man säger så. Salarna är nu stora och rymliga, varje vårdplats har en egen fåtölj för kängurusittning. På gamla avdelningen fick man springa runt och leta fåtöljer i alla salar och hoppas att det fanns någon ledig när man ville sitta med sitt barn. Man fick även mer eller mindre sitta tätt intill föräldrarna som hade platsen bredvid, ingen privat stund där inte de få timmar per dag man fick vara nära sitt barn. Föräldrarummen inne på avdelningen har nu egen toalett och dusch så föräldrarna slipper dela på en toa och en möglig dusch ute i korridoren som vi fick göra. Verkligen jättefint och fräscht har de fått det. Det underlättar säkert sjukhusvistelsen lite även om det aldrig är kul att bo på sjukhus länge. Fast det får vara hur fint som helst, jag vill inte bo där i flera månader igen. Konstigt va;)Det är ju semestertider så vi fick tyvärr inte träffa så många av personalen vi känner, men vi fick i alla fall träffa en av sköterskorna vi lärt känna och så såg vi en skymt av läkaren som räddade Alice den mest kritiska natten i hennes liv då vi trodde att vi skulle få åka hem utan henne. Det är alltid massor av minnen och känslor som bubblar upp till ytan när vi hälsar på där..

Den som orkat ta sig igenom det här långa inlägget har en del bilder att plöja igenom också som om det inte vore nog ändå :)

Vid en paus skyndade sig Alice att sätta sig bakom ratten. Hon var inte glad när hon spändes fast i sin bilstol igen.

Man blir trött av att åka bil.

Astrid testar sängen på hotellrummet.

Alice packar upp.

Bus på sängen.

Middag på V&R.

Astrid hittade inget gott på menyn utan valde flaskan istället.

Fixar och grejar med burkar i en lekhörna på sjukhuset.

Under tiden sysselsätter sig Astrid med att försöka få in hela handen i munnen.

Syskonmys på sängen.

Paus på hemvägen. Astrid blev helt vild när hon fick komma upp ur stolen en stund.