Är det bara jag?

Igår ringde vi och frågade om farmor och farfar hade lust att vara med Alice idag. Alice gör ju inget annat än att pratar om sin favorit "wawa". Farfar hade visst börjat jobba och farmor kör inte bil så vi ställde in oss på en dag med lek i sandlådan och kanske lite bad här hemma istället för att vara lite effektiva och hinna måla färdigt huset. I förmiddags åkte jag iväg en sväng för att fylla på blöjförrådet och när jag står där bland blöjhyllorna ringer Thomas och säger att farfar har slutat tidigt och är på väg för att hämta Alice. Jag känner hur det snör ihop sig i bröstet och jag får jättebråttom, nästan panik. Jag vill hinna hem för att åtminstone hinna ge Alice en kram innan hon åker. Det är ju inte så att hon ska vara borta en vecka, det handlar om några timmar och jag vet att hon dessutom kommer att ha så fantastiskt roligt med farmor och farfar. Är det bara jag som är så här tokig? Eller blir man sån som förälder?