Fredagkväll på akuten

Ja då var vi hemma efter att ha spenderat fredagkvällen på akuten med vår äldsta dotter. Strax innan middagstid började hon oförklarligt gråta och vi förstod ganska snabbt att det var ljumskbråcket som gjorde ont. Det är väldigt vanligt att prematurer får bråck och Alice har ju haft det sen hon var pyttepytteliten. Vi går på återbesök hos kirurgen med jämna mellanrum och vi vet att det så småningom kommer att behöva opereras. De vill gärna skjuta på det så länge det går. Ju större hon hinner bli innan hon ska sövas desto bättre, men det betyder ju inte att hon ska behöva ha ont. Hittills har hon inte visat några tecken på att det skulle göra ont och de gånger bråcket har "ploppat" ut har vi lätt kunnat trycka in det igen. Idag gick det inte att få in igen och Alice bara grät när vi försökte. Svärisarna var på födelsedagsmiddag hos oss så de blev kvar lite längre än planerat för att ta hand om Astrid medan vi åkte med Alice till akuten.

Vi var inte de enda som behövde besöka sjukhuset en fredagkväll och jag förstod ganska snabbt att vi nog kommer att få vänta ett tag. Det var ren tur att vi hittade en sittplats för en av oss också. Jag vet inte hur lång tid vi fick sitta och vänta, men Alice hann sova i min famn en bra stund. Vi visste redan innan att det skulle bli svårt för dem att få undersöka henne. Hon är, av förståeliga skäl, inte särskilt förtjust i blå/vitklädda människor. De gick väg för att bland annat hämta alvedon för att det skulle göra mindre ont och för att Alice förhoppningsvis skulle kunna slappna av lite. Försök få i henne flytande medicin. Tillslut hällde jag över medicinen i en vanlig plastmugg och sa att det var saft. Ja jag vet, det var inte snällt att lura henne, men vad ska man göra. Hur som helst så drack hon lite av det och verkade tycka att det var ganska gott. Efter en liten stund började lilltjohalia bete sig lite underligt. Jag och Thomas tittade på varandra och konstaterade att det där inte bara var alvedon och nästa gång sköterskan kom in fick vi bekräftat att det var någon sederande medicin, namnet minns jag inte nu. Inte konstigt att hon betedde sig som att hon var berusad. Vi fick oss ett gott skratt om man säger så. Helt plötsligt ligger Alice ner på sängen med benen rakt upp, sliter av sig strumporna och håller upp dem framför sig, säger "bumpo" (alltså strumpor), lyfter på rumpan och lägger dem där under och säger "botta" (borta) och tokskrattar. En sekund senare ligger hon på kudden och ska "misa" (mysa) i en säng som hon för några minuter sedan vägrade sitta på. Hon var inte tyst en sekund. Hon pratar visserligen väldig mycket annars också, men nu var det ingen annan som fick en syl i vädret.

Hur som helst så började både jag och Thomas ana att hon inte hade så ont längre. Nu fick vi titta utan protester och såg att bråcket hade åkt in av sig själv. Förmodligen för att hon slappnade av. Efter att ha fått en nalle av sköterskan fick vi åka hem igen. Det är snart dags för återbesök hos kirurgen igen och operation kommer nog att planeras inom kort. Vi hoppas att vi slipper en akut operation för det vore bra om de kan göra MR-undersökningen samtidigt så att hon slipper sövas två gånger.

Nu sover Alice gott och jag borde nog också leta reda på kudden för jag antar att barnen inte får för sig att bjuda på sovmorgon bara för att jag tycker att det vore skönt att få sova lite längre.